Vilka upplevelser skulle vi få och hur jobbigt skulle vi tycka att det är om vi prioriterar seglingen och naturupplevelsen framför komfort? Med detta i tanke har jag seglat en semester och sommar på en 18 fots katamaran. Det jag upplevde var förbluffande.

De flesta av oss har båtar där bekvämlighet får ta allt större utrymme i den kompromiss som alla båtar är. Vi som älskar segling vill gärna att båtarna skall vara snabba och lekfulla men vi har svårt att tänka oss ett skärgårdsliv utan toalett, pentry, kylskåp, motor och separata sovutrymmen. Kompromissen vi står med är stora båtar med stort djupgående och konsekvensen är att vi stängs ute från många upplevelser och stora delar av skärgården. Men vad händer om vi vänder på ekvationen?

Mest naturnära och intensiva seglingsupplevelsen som går att hitta

För att ta reda på det köpte jag i våras en Hobie Cat Tiger. Det är en katamaran på ca 6m, designad enligt en klass som har kappseglats intensivt i många år. Båten väger totalt 180 kg, har självslående fock på rulle, gennaker samt storsegel med kraftig akterrunda. Under segling hänger både rorsman och gast i varsin sele ut från båten ovanför vattenytan, med bara fötterna mot båten. När man slår så svingar man sig in på båten, kopplar loss selen, kryper över på andra sidan, kopplar selen och hänger sig ut över vattnet igen.

Det är alltså en lätt båt helt designad för tävling där man hänger som viktlös strax ovan vattenytan. Det är svårt att hitta en mer naturnära och intensiv seglingsupplevelse.

Full fart eller tvärstopp, helt utan styrförmåga

Jag och min gast hade väntat i två veckor på att få segla båten från Ringön inne i Göteborgs Hamn ut till Björkö. Folk hade varnat oss för hur svårt det var att segla båten ensam och blåser det över 7 meter per sekund så skulle det vara en utmaning även för två, sas det. Eftersom ingen av oss seglat katamaran tidigare så avvaktade vi de rätta förutsättningarna, även om vi var skeptiska. Men nu åkte våtdräkterna på, båten rullades i vattnet och seglen hissades med nervöst laddad upptäckarglädje.  Vi värmde upp med ett par slag fram och tillbaka över älven och kunde snabbt konstatera att den här båten står antingen helt still eller har full fart. Konsekvensen är att det inte alls är så självklart att man lyckas ta sig igenom vindögat vid slag. Efter några nervkittlande turer då vi var tvungna att falla av igen, efter misslyckat slag, och gippa runt mycket nära kajkanten. Insåg vi att plats i lä vid slag var en bra försäkring mot frontalkrockar i hög fart. Med stigande adrenalin och mod sprunget ur okunskap tog vi sikte på den kryss, fram till och igenom Hisingsbrons brospann, som vi hade framför oss. Det kändes stabilt upp mot bron och vi började få koll på att ta oss igenom vindögat i slagen.

Med ca 7 knops fart kommer vi in emellan brospannen och seglar upp mot ena fundamentet. Just som vi förbereder ett slag så störs vindriktningen av bron och båtfarten dör tvärt. Utan någon som helst styrmöjlighet driver båten mot cementfundamentet och vi kastar oss ut på pontonen för att ta emot. Efter mycket slit lyckas vi dra båten fram under bron till en punkt med stabilare vind. Vi får seglen att fylla och lyckas komma lossa från brons vindskugga.

Min första timme i båten lärde mig de saker som skiljer denna båttyp mest från andra. Den har absolut noll egen levande kraft, antingen är det full fart eller så är det tvärstopp och noll styrförmåga.

Hur svårt är det att göra en sådan här båt anpassad för semestersegling?

För att semestra två veckor i en sådan här båt använde jag motsvarande utrustning som man skulle göra på en vandring. Jag skaffade ett kupoltält lagom stort för att kunna sättas upp på trampolinen mellan skroven. Till det använde jag uppblåsbara liggunderlag, sommarsovsäckar och gasolkök. Allt med fokus att ta så lite plats och väga så lite som möjligt. Denna utrustning tillsammans med mat och kläder för två får plats i tre stycket vattentäta väskor på ca 60-80 liter. Eftersom det inte finns några stuvfack på båten så spändes väskorna fast med remmar i trampolinen. En på varje sida vid staginfästningarna samt en i mitten bakom masten. Detta fungerade mycket bra under segling och eftersom väskorna gick att bära som ryggsäckar var det enkelt att slå läger långt bort från båtens förtöjning om jag önskade det. Till exempel högt upp på ön för att få utsikt över horisonten vid solnedgång eller på västsidan av öar medan båten låg tryggt förtöjd i lä på ostsidan.

Som dragen av en magisk kraft på en silverspegel målad av månen.

Jag har haft många starka upplevelser under nattseglingar. Bland annat har jag seglat in bakom Tobago Cays rev i så starkt månljus att jag sett reven på sandbotten. Jag har seglat förbi Scottlands Corryvreckan i så stark ström att kurs mot mål stundtals varit tvärs stävriktningen. Utanför Madeira har jag seglat i kolsvart åskväder där himlen och det skummande havet exploderat i ljus varje gång blixtarna slog ner runt båten. Och Atlantens Azorerna har jag angjort i sällskap av delfiner som bildat cirklande fyrverkerier i den starka marelden. Men starkast av dess upplevelser är den nattsegling  jag gjorde med katamaranen mellan Mollösund och Hermanö i somras.

Trött efter två timmar i trapets lade jag till på dieselkajen i Mollösund för att äta och ta en öl. I hamnen låg båtarna packade i rader och ombord satt lättklädda människor och njöt av kvällssolen, lukten från grillar på kajen spreds över hamnen och på sina håll skrålades det på klassiskt svenskt högsommarsätt. Att tälta i denna miljö har inte riktigt samma charm som att göra det ute på ett skär. Efter möte med lite vänner och med en lagom dos Mollösundstämning hissade jag segel igen vid 22 tiden. Seglen hängde utan några som helst tecken på att fylla så jag paddlade ut ur hamnen och vidare norr ut ur sundet. Det var varmt och myggen gjorde sig påminda, vilket är sällsynt i detta område. Öarna runt om består av karja klippor. Så myggen kan endast ge sig ut över vattnet då det är varmt, fuktigt och helt vindstilla.  Månen på himlen växte sig starkare och det gjorde också farten på båten då seglen visade på en vind från ost. Jag satt i skräddarställning på ena pontonen med seglen skotade för vind strax för om tvärs. Navigatorn som jag har fastspänd på min vänstra underarm visade på en fart av 4 knop och det enda som hördes från båten var ett svagt porlande från rodren. Jag lämnade sektorfyrarna och leden som de märker ut, för att ta en genväg. Tack vare båtens mycket lilla djupgående kan jag segla tätt inpå och mellan skär i den spegel av silver som månen målade upp vattenytan med. Jag kunde höra blåstången knäppa och knastra då jag passerade skären och lukten av säl som legat på vissa av dem. Alla tecken runt mig visade på att det var helt vindstilla, ingen krusad vattenyta, ingen känsla av vind i nackhåren, inget lätt brus i öronen. Det enda som visade på vind var de fyllda seglen, fartangivelsen på navigatorn och skären som gled förbi som skuggor i mångatan. Det var en trollsk stämning och blandat med min tilltagande dåsighet efter en lång dag på havet så var det nästan lite skrämmande.

— Vad är det egentligen som drar mig framåt, är det delfiner eller ett sjömonster, tänkte jag lekfullt. Det hela var svårt att ta in.

Kajuta, sittbrunn, byssa och koj i en liten väska på ryggen har sina fördelar.

Att ha kojen, byssan och salongen i en väska som man enkelt kan bära på ryggen har vissa fördelar. Man kan förtöja båten på ett ställe där den ligger bra eller där man vill vara på dagen. Sedan kan man ta sin väska och slå läger på ett annat ställe för kvällen. Dessutom kan denna typ av båt vinkla upp sina roder och när man drar upp centerborden så flyter den nästan helt ovan vattenytan. Att ha nästintill obefintligt djupgående gör att man kan ligga i stort set vart som helst.

På de låga Smögholmarna långt ut i kustbandet kunde jag krypa in med båten mellan ett par skär och förtöja i en skyddad basäng på ostsidan. Sedan tog jag väskorna till andra sidan ön och slog läger på klipporna strax ovan vattenbrynet med öppen horisont i väster och med siluetten av Marstrands fästning i nordost.

Med tältet uppslaget, liggunderlaget upp pumpat och köket monterar har jag allt inom räckhåll och det är lika bekvämt som vilken sittbrunn som helst. Men denna typ av plats går helt enkelt inte att nå med någon annan båt. Att somna till ljudet från vatten skvalpande mot klipporna och tångens knäppande i vattenbrynet. Känna doften av hav och se himlen skifta från röda, gula och blå färger till stjärnor och silver från sängen, är något som jag upplever som mycket starkt.

På Fläskö utanför Fjällbacka drog jag upp båten på en liten strand på ostsidan av ön. Fläskö är en hög ö och stranden jag drog upp båten på är omgiven av branta klippor, vilket gör att solen försvinner från denna stranden vid 16 tiden. På kvällen tog jag väskorna och klättrade upp på toppen av ön. Härifrån har jag en vidsträckt utsikt över hela Fjällbacka skärgård, Väderöarna i väster och horisonten bortom dem. Att kunna slå läger där uppe gjorde att jag kunde njuta av god mat  till utsikten av ankarliggarna i Gluppöbasängen nedanför och en tavla som solen, månen och havet målade upp i alla väderstreck runt mig. På morgonen klättrade jag tillbaka ner till båten på ostsidan. Där kunde jag njuta av ett morgondopp och frukost medan den stigande morgonsolen brände bort nattens dagg. Något som de andra båtarna, som delade solnedgången med mig på västsidan av ön, inte hade möjlighet till för än solen stod mycket högre.

Segling och natur i fullt adrenalinpåslag, som en frälsning från världens vackraste natur.

Jag har just lämnat det sjö och vindlä som ön Soten utanför Hamburgsund ger. Plötsligt är det fullt tryck i båten från  den västliga vinden på ca 7 meter per sekund. Kursen är nordlig och båten gör ca 15-18 knop.

Tinningarna pulserar av adrenalin där jag står i trapetsen långt bak på babords skrov. I Höger hand håller jag rorkultsförlängaren och i vänster storskotet. Jag försöker balansera så att lovartskrovet är ur vattnet utan att båten lutar för mycket genom att flytta kroppsvikten i förhållande till båtens rörelser och med små roderjusteringar.

Sjöns storlek och vindens styrka tog mig med överraskning och kursen i förhållande till sjön gör att varje våg som slår i skrovet sprutar rakt upp i ansiktet på mig. Att navigera med stickande saltvatten i ögonen samtidigt som jag försöker parera så att båten inte välter i 15-18 knop är svårt. Jag tvingas falla av för att kunna navigera och direkt ökar farten ytterligare. Jag tar ut en väg genom ett område med grynnor och låga skär i riktningen vi seglar. Båten gör nu 18-20 knop och jag kör in och igenom varje framförvarande våg. Med jämna mellanrum ökar lutningen, så farofyllt nära att vi slår runt, att jag tvingas parerar genom att släppa och ta hem i storseglet

Navigatorn hjälper mig in mellan de rätta skären. Två båtlängder ut om styrbord hör jag ett dovt, forsande, mullrande ljud samtidigt som jag ser vågorna som rullar in och slås sönder över det låga skären . På babordsidan passerar jag vita, skummande kittlar som bildas över grynnorna tre båtlängder bort. Efter skären tar jag sikte på sundet bakom Hornö som är en högre ön. I vad som känns som en bredsladd med tjutande däck sladdar jag in i sundet och vinden minskar drastiskt. Lugn tystnad ersätter infernot från andra sidan udden medan jag sakta glider genom sundet. Lugnet gör att adrenalinet släpper och jag kan inte låta bli att skrika rakt ut och skratta i nervös, lycklig eufori. Upprymdhet, lycka och nervositet blandas i en känsla av vimmelkantighet, liknande den man känner efter en intensiv åkattraktion på ett tivoli.

Benen känns som spagetti och jag skriker rakt ut igen.

— Vilken helt ofantligt stark upplevelse, tänker jag.

Naturkrafterna så nära i vind och vågor, det vackra i havet, himlen och solen tillsammans med en segling helt utan jämförelse. Med sentimental, ödmjuk, lycka reflekterar jag över att detta nog är så nära känslan av en uppenbarelse man kan komma.

— En frälsning från en av världens vackraste naturer, tänker jag.

Leende börjar jag förbereda mig inför nästa åktur. Den som börjar då vinden kommer tillbaka i andra änden av sundet.

Svara